Tårer svart på hvitt

Analyse er fortsatt noe skikkelig tullball, men all verdens symboler kan ikke få ødelegge akkurat dette. Jeg gråter og hulker så fælt at jeg ikke får skrevet noe som helst om selvmordsaspektet av boka. Bare les her:

Och jag satt brevid honom och höll hans hand och kände att han var stark och god alltigenom och att ingenting var riktigt farligt, där han fanns.
Så kom natten och mörkret över Nangijala, över berg och flod och land. Och jag stod vid stupet med Jonatan, han hängde fast vid mej med armarna om min hals, och jag kände hur han bakifrån andades mot mitt öra. Alldeles lungt andades han. Inte som jag ... Jonatan, min bror, varför är inte jag lika modig som du?
Jag såg inte djupet framför mej, men jag visste att det fanns där. Och jag behövde bara ta ett steg ut i mörkret, så skulle allt vara över. Det skulle gå så fort.
"Skorpan Lejonhjärta", sa Jonatan, "är du rädd?"
"Nej ... jo, jag är rädd! Men jag gör det ändå, Jonatan, jag gör det nu ... nu ... och sen blir jag aldrig mera rädd. Aldri mera rä..."

"Å, Nangilima! Ja, Jonatan, ja, jag ser ljuset! Jag ser ljuset!"

Trenger jeg si mer?